Då är vi igen timmar från det viktigaste demokratiska valet på jorden, det som bestämmer vem som blir USAs president. Om svenskarna hade fått bestämma så hade Obama troligtvis vunnit med 95 %. Då jag själv bott i USA under några år, intresserat mig för amerikansk politik och bevittnat ett presidentval på plats (Bush vs Kerry), så anser jag att vi svenskar har en på tok för ensidig syn på amerikansk politik. Det betyder inte att jag tycker att Romney förtjänar att vinna, men däremot att det inte är ett val mellan himmel och helvete. Det är en hel del gråskalor även i detta val.
Fel frågor har fokus i Sverige, i alla fall om man skall förstå amerikansk politik. Ett exempel är abortfrågan, och jag kan tillägga att jag själv anser att abort är en självklarhet. Men svenskar har en felaktig tro att presidenten verkligen kan påverka frågan, samt att republikanerna verkligen kommer att avskaffa abort. Båda är fel. Presidenten avgör inte frågan, utan det gör högsta domstolen som i fallet Roe vs Wade (1973) gav kvinnan rätt att ta beslutet. Däremot utser presidenten domarna i Högsta domstolen. Men en följd av republikanska presidenter som åtmistone under sina kampanjer var mot abort (Reagan, Bush 1 och 2) har utsett majoriteten av dagens domare i Högsta Domstolen. Trots det har inte frågan väckts en enda gång. Uppenbarligen är inte republikanska domare särskilt intresserade av ämnet. Orsaken är enkel. Abort är ett ”rallying cry” för att entusiasmera kristna kärnväljare som donerar mycket pengar och jobbar på gräsrotsnivå som myror. Men om abort skulle förbjudas skulle också denna möjlighet att samla trupperna försvinna, och snarare skapat något för demokraterna att samla sig kring. Det skulle även omöjliggöra en republikansk president för en lång tid framöver. Det fattar även medelbegåvade republikaner.
Men i Sverige är det legio att välja ut en tandlös gubbe med cowboyhat NRA-märke för att representera republikaner och ställa honom mot en MIT-professor i tweedkavaj som skall exemplifiera demokraterna. Efter att ha bott i USA så kan jag avslöja att den bilden är löjligt förenklad. Jag har träffat otaliga politiskt vettiga republikaner, och en och annan riktigt tokig och obehaglig demokrat. Vi som européer är ovana vid den konspiratoriske republikanen som vill klara sig själv utan staten, medan de demokrater som har vansinniga åsikter är bleka kopior av europeiska vänsterextremister som vi efter långvarig exponering har en allt för givmild acceptans av.
Till det kommer att vi inte förstår det amerikanska politiska systemet. I år har det varit mycket fokus på att Romney svängt fram och tillbaka i en hel del frågor. Men det är naturligt. Som utmanare har han varit tvungen att vinna republikanernas nominering innan presidentvalet. Då krävdes det att han gjorde extremare partiaktivister nöjda. Men nu i presidentvalet måste han tilltala mittenväljare. Samma problem stod demokraten John Kerry inför 8 år sedan, varför Georg Bush kritiserade honom för ”flip-flopping”. Det gör det svårt för utmanare att vinna presidentval, men det behöver inte säga något om utmanarens politik ifall han vinner.
Så om vi tar bort alla dessa svenska fördomar och perspektiv ur ekvationen och funderar över vad som är viktigt så är inte valet lika självklart. Obama har visserligen gjort en hel del bra. Amerikas banker är tex efter en hel del ny lagstiftning på betydligt säkrare mark än de flesta Europeiska banker, och Osama Bin Laden är död, med större delen av Al Qaidas övriga organisation. Men samtidigt så har han snarare förstärkt det USA som spenderar som ett högskattande Sverige men som skattar som ett lågskattande Monaco, och verkar fullkomligt ointresserade av de partiöverskridande överenskommelser som USA behöver. Det går inte ihop. Utrikespolitisk har han varit för svag mot Putin, han missade arabiska våren och drog/drar sig ur Irak och Afghanistan innan jobbet var/är gjort, vilket efterlämnar på tok för skakiga statsbildningar.
Mot det har vi en Romney med ett mittenorienterat ”track record” som guvernör i Massachusetts där han genomdrev Obamacare på liten skala, och som verkar ha en mer återhållsam syn på statligt spenderande och bättre koll på företagares villkor. Han skulle med all säkerhet visa upp en kyligare ton mot Putin och möjligen en aktivare roll i Syrien. Men samtidigt har han visat sig lite väl grön utrikespolitisk med slarviga uttalanden.
 |
| Ingen personlig favorit. |
Men det största problemet med Mitt Romney är trots allt flip-floppandet. Republikanernas nuvarande situation påminner nämligen mycket om socialdemokraternas kris. För just nu befinner sig republikanerna i en konservativ våg där gräsrötter som står långt ifrån de så viktiga mittenrösterna ställer återkommande krav på sina folkvalda (jfrs LOs krav på inga vinster i välfärden”). Det är som om de inte är nöjda längre med att rösta fram mer frihetliga Reagans, och fick luft under vingarna under Bush med den där vedervärdige John Ashcroft som jagade haschrökande cancerpatienter med antiterroristlagar. Big government democrats står emot big brother republicans som är alldeles för upptagna med sängkammarfrågor. Så trots att Mitt Romney troligtvis är den mest mittorienterade presidentkandidaten från något av de två partierna på länge, så vi vet helt enkelt inte hur fri från extremare gräsrötter han kommer att vara som president. Det är oroande. Dessutom är Romney inte bättre än Obama i budgetfrågor. Även han har problem med att få stora utgifter på ett för litet skatteuttag i sina beräkningar som inte kommer att gå ihop.
Så vem är då bäst? Jag tycker det är fel fråga, då kandidaternas fördelar och nackdelar troligtvis tar ut varandra. Ingen kandidat är en katastrof och ingen lär bli en succé. Det finns inte så mycket spelrum som amerikansk president idag. En betydligt viktigare fråga är hur republikanska partiet åter skall kunna bli en positiv liberal kraft som håller sig borta från sina grannars sängkammare. För det undrar jag om det inte krävs en republikansk förlust, ungefär som svenska socialdemokrater även de behöver en reality check.
Nu lär Obama vinna hur som helst. Det är väldigt få gånger som sittande presidenter får stryk av utmanare.
Blogg: DHE
0 comments:
Post a Comment