Något måste vi göra rätt. Annars hade vi inte blivit översköljda av alla dessa upprörda debattinlägg från EU-potentater. I tisdags var det EU-parlamentets talman, igår ordförande för EU-myndigheten ”Europeiska ekonomiska och sociala kommittén”, och idag följer svenska socialdemokraternas ledande röst i EU-parlamentet Göran Färm som läxar upp motståndarna. Jag skulle vilja påstå att denna nyvaknade debattiver ber på att de borgerliga partierna så sakta har börjat ta sitt förnuft till fånga. De har börjat bli kritiska, mot vänsterpolitik även när en härrör från Bryssel, och alltså inte som tidigare, bara då den kom från Sveavägen 68. jag är även övertygad om att opinionen i stort håller med.
Det rör sig inte om några extrema krav som att lämna EU-sammarbetet. Nej, det handlar om att när EU lägger sin budget så måste unionen, precis som de nationella parlamenten, ta hänsyn till det ekonomiska läget. I kristider som nu, när skattebasen minskar, så kan man inte köra på som det vore solsken och spendera upp över öronen. Då krävs det att politiker kan fokusera på det viktigaste, medan de skär ner andra utgifter vars effekter är små, eller kanske inte ens fördelaktiga. Att borgerliga politiker kommer med denna typ av krav på EU är rent nödvändigt för trovärdigheten. Man kan inte ha en riktning på politiken i Sveriges Riksdag, men driva en helt annan linje i EU. Arbetslinje i Stockholm kan inte kombineras med en bidragslinje i Bryssel.
Men sådant bryr sig inte socialdemokraten Göran Färm om. Trots att sossarna i Sverige under Stefan Löfven försökt lägga sig allt närmare Alliansen, så trummar Göran på i gamla hjulspår. Han påstår att enda vägen ur krisen är att spendera, spendera, spendera…på EU-nivå. Till detta pekar han på uppgifter från IMF som kritiserar för extrema åtstramningar (som dock visat sig vara en skakig extrapolering av att bara titta på Tyskland och Grekland, och inga andra länder). Fast IMFs kritik rör nationella budgetar, och inte EU-budgeten. Det finns mig veterligen ingen studie som visar att en avsevärd minskning i EUs budget skulle orsaka ekonomiska problem, förutom i korridorerna i EU-parlamentet. Orsaken är att majoriteten av EUs budget inte går till något livsviktigt, utan snarare utgiftsposter som är skadliga för EUs ekonomi. Både jordbrukssubventioner och regionstöd är bidrag som leder till att EU inte anpassar sig till ekonomiska realiteter, utan bidrar till att stora ekonomiska sektorer och regioner inom Europa dröjer sig kvar inom företag och branscher som antingen behöver förändras eller läggas ner. Det bidrar till att länder som Grekland, Italien och Spanien har allt sämre internationell konkurrenskraft. EU-budgeten är en del av problemet, inte lösningen på Sydeuropas prekära läge. De obetalda räkningar för forskningsprojekt och studentutbytesprogram som Färm är så intresserade av, kan EU betala om de skär ner i annan, skadlig verksamhet.
Staffan Nilsson, ordförande i EU-myndigheten ”Europeiska ekonomiska och sociala kommittén” har en liknande synvinkel på EUs budget och svenska regeringens krav som Göran Färm. Men han verkar mer upprörd över att svenska regeringen har mage av att vara kritisk till bankunionen och därmed sinkar ett projekt som skulle ge ökad koordinering mellan medlemsstaterna.
Men har inte vår regering skäl för att vara skeptisk? Förra liknande projektet som EU sjösatte, Euron, har ju knappast visat sig vara någon succé, utan snarare ett recept för minskat ansvarstagande och därmed krisskapare i medlemsländerna. Det är snarare sunt att man från svensk borgerlighet faktiskt uppvisar sakligt tvivel även från förslag från Bryssel? Varför skall vi okritiskt svälja allt med en EU-stämpel?
För egen del är jag övertygad om att EU skall överleva så krävs det att EU gör mindre. EU måste fokusera på den fria rörligheten. Men omfördelningen av skattepengar inom EU av regionstöd, jordbukssubventioner eller fiske som förstör natur undergräver unionens legitimitet. Det betyder att skattebetalarnas pengar går till utvalda egenintressen, på bekostnad av vad som är bäst för hela unionen. På så sätt har EU utvecklats till en u-landsdemokrati där många politiker håller sig kvar vid makten endast genom belöna enskilda väljargrupper med bidrag, istället för att överlag visa sig vara kompetenta. Det är en form av korruption som inte kan fungera som fundament för en stabil politisk enhet.
På liknande sätt har inte EU råd med några nya storslagna projekt likt bankunionen, men vars effekt i realiteten är förstörda av eftergifter åt höger och vänster. Euron är ett tydligt exempel på vad som är risken med denna typ av hopplösa förhandlingsskapelser. Lösningen är att hålla sig borta från denna typ av mastodontprojekt, då vi vet att de aldrig blir som de skimrande ritningarna på bordet som de en gång utgick ifrån.
Men jag gissar att det är lätt att bli fartblind i korridorerna i Bryssel där många EU-politiker och EU-byråkrater i stort sätt bara möter likasinnade. Lösningen på det problemet är att vi väljare inte skickar fler Göran Ferm till parlamentet och att svenska regeringen utser sunda skeptiker till de positioner inom EU-byråkratin som man har inflytande över. Den typen av tjänstemän likt Staffan Nilsson, som per automatik ser allt från EU som något positivt, har dåliga förutsättningar för att göra ett bra jobb bland alla andra ja-sägare.
0 comments:
Post a Comment