För min del anser jag att det beror på media. Det betyder inte att jag håller med Soran Ismail, Aftonbladets Karin Pettersson, eller Expressens Ann Charlotte Marteus om att viss media ”gullar” med SD. Snarare skulle jag vilja påstå att orsaken är nästan det motsatta
Men missförstå mig rätt. Jag kan inte finna något fel Expressens artikelserie om den famösa järnrörsfilmen, eller gårdagens avslöjande om riksdagsledamoten som brottsanklagar (synnerligen hjälpsamma) invandrare när att han själv supit bort en väska.
Ej heller anser jag att SD är utsatt för någon form av konspiration av mediabolag, eller någon ”elit” bestående av femtekolonnare som sålt Sverige till en förhatlig mångkultur. Det är myter som alla politiska outsiders odlar, för att vinna röster.
Jag ser heller inget fel i att tidningar, TV eller annan media kallar SD för ett fascistisk, rasistisk eller för den delen främlingsfientligt parti. Problemet är snarare att det oftast görs så slarvigt av media. Man kan inte skriva ett ledar-stick och lösryckt kalla SD för rasister utan att presentera grundligt med argument, och samtidigt tro att någon skulle ändra uppfattning. Så fungerar det inte. Orsaken är att de flesta av oss inte ändrar uppfattning så lätt efter vad vi läser. Vi tenderar att gillande läsa det vi håller med, och helt ignorera eller direkt förkasta artiklar med ett annorlunda budskap. Media har helt enkelt inte total makt över oss.
Så efter några års bombardemang från tidningar som främst skriver för redan övertygade om hur hemska SD är, så har en ganska ansenlig minoritet skapats som är förvissade om att media ljuger om allt som har med SD att göra. De lever sitt eget mediala liv och nickar snarare instämmande med bloggar som vi andra aldrig skulle besöka och läser troligtvis inte ens ledarsidor i de stora dagstidningarna. Att även andra partier och folkvalda attackeras lika slarvigt av viss kvällspress bryr sig inte denna minoritet om. De ser vad de vill se. Bland alla artiklar har det naturligtvis även funnits många välunderbyggda, välartikulerade och faktabaserade anklagelser mot SD. Men frö denna minoritet bleknar de bland alla de artiklar och program likt aftonbladets webb-TV där man på ett totalt osakligt sätt gjorde sig lustiga över Åkessons presentation av SDs nya talesmän, samt de enskilda journalisterna på samma presskonferens som valde att ta tillfället i akt att komma med rent ut sagt häcklande frågor. Eller för den delen alla de där intervjuerna i nyhetsprogram och samhällsmagasin där den utfrågande programledaren har visat sig vara nära nog totalt oförberedd och icke påläst på att bemöta en medialt mycket skicklig Jimmy Åkesson. Ett avskräckande exempel är Anna Hedenmo i Agenda som förra veckan fastnade i semantiska diskussioner som ingen blev klokare av. Det har vaccinerat många SD-sympatisörer från även synnerligen saklig kritik mot SD.
Jag vet inte om det här faktumet går att ändra på. Möjligen är den här minoriteten av medialt misstroende SDare för evigt förlorade för att övertygas. Möjligen sitter SD säkert ovanför 4 % oavsett hur många liknande skandaler vi lär få se. Men man kan i alla fall försöka. Tyvärr kräver det att många aktörer i media måste ändra sitt beteende. Ledarskribenter likt Ann-Charlotte Martues, Johannes Forsberg, samt varenda kotte på både ledar- och kulturredaktionen på Aftonbladet måste börja skriva sina artiklar i betydligt sakligare ton med vattentäta argument. De kan inte fortsätta mässa för redan frälsta, utan börja utgå att de som läser artikeln inte nödvändigtvis håller med dem. Många programledare i TV måste börja ta sitt arbete på betydligt mer allvar, eller alternativt ges möjlighet att läsa på innan en intervju. Då kanske, kanske långsamt medias förtroende kan spridas till SDs led.
Men det kommer som sagt aldrig att inträffa då de inblandade är säkra på sin egen förträfflighet och rör sig på redaktioner bland likasinnade med identiska åsikter.
0 comments:
Post a Comment