Gott och blandat från vänster.

Lars Ohly svarade idag kritiken mot att han namngett den antisemitiske bloggen ”Jinge” som sin favoritblog. Men vad Ohly menar är inte så lätt att först då han inte ens nämner Jinges blog. Istället är det mest utsvävningar om att vänsterledaren är stolt över sin farfars antinazism. Möjligen menar Ohly, likt andra kommunister att han är immun mot antisemitanklagelser pga av släktbanden till sin rakryggade farfar, eller? Men svaret är i alla fall ingen ursäkt då Ohly även anklagar ”israelvänner” för att sammanblanda kritik mot Israel med antisemitism, vilket möjligen kan ses som ett försvar av Jinge.

Det hela är synnerligen förvirrande då vänsterpartiets presschef Jenny Lindahl samtidigt skriver i Flamman att Jinges blogg är ”problematisk”, “över gränsen” då den uttrycker “konspirationsteorier med en etnisk färg”, samt “underliga resonemang om familjen Bonnier” (vilket visserligen skall ha skrivits efter att Lindahl försökte få Svenska Kommittén Mot Antisemitism att ta tillbaka anklagelserna). Alltså åtminstone en halv pudel från Jenny men ingen från Lars. Presschefen tycker att Jinge är en rasistisk paria medan partiledaren verkar försvarar honom. Hur går det ihop?

Troligtvis avspeglar de motsägande svaren vänsterpartiets Janus-karaktär. Allt sedan vänstern gick från ett kommunistiskt 4 %-parti under 80-talet, till att även attrahera extremfeminister och vänstersossar under Gudrun Schyman, så har partiet brottats med sin identitet. Det krävs helt enkelt två olika svar på alla frågor för att dels tillfredsställa de nya bredare väljarna, men även den gamla inre kärnan av röda revolutionärer som dominerar partiets gräsrötter. Denna problematik lär bestå. Vänsterpartiet kan ju inte göra upp med sin historia, för att historien är många av partiets medlemmar en del av.

På tal om sektvänstern och antisemitism så har den före detta light-islamisten, men numera hardcore-islamisten Mohamed Omar, intervjuat Jan Myrdal. Dessa båda pricka verkar komma rätt bra överens. Detta är ännu ett exempel på det där helfestliga fenomenet att företrädare för en sekulär extremism går så fint ihop med teokratiska extremister. Om någon av dessa herrars ideologi fick styra så hade det varit andra bullar. Med Myrdals kommunism så hade troligtvis rödgardister hämtat Omar en morgon för läger eller värre. Och hade Omars teokratiska diktatur styrt så hade en islamistisk domstol troligtvis dömt Myrdal till något så civiliserat som stening. Men hatet mot västerländsk demokrati förenar visst. Intervjun bjuder inte på så många överraskningar, mer än att både Mohamed Omar och jan Myrdal båda tror på de där konspirationsteorierna som påstår att USA:s regering utförde terrorattacken mot World Trade center. Tänk, jag som trodde att ingen av dem kunde sjunka lägre. Nästa gång någon av dem uppträder i TV så lär de väl ha på sig varsin foliehatt för att skydda från att CIA:s satelliter läser av deras hjärnvågor, eller nått. Och Myrdals hatt kommer naturligtvis ha en röd stjärna i pannan…