Talk is cheap såssar!

Att Mona Sahlin och Metall kallade regeringens kalla hand till SAAB för ett svek, samtidigt som varken partiet eller LO är intresserat av att satsa en krona av sina miljarder i bilföretaget har blivig en riktig klassiker. Ja det har även spritt sig till tv4-nyheterna som gjorde ett riktigt härligt och smaskigt reportage.

Men det är business as usual. Socialdemokrater har med åren behållit mycket av sin antikapitalistiska retorik. Om läsarna delar min sjuka humor så kan ni gå in på de socialdemokratiska bloggarna på s-info. Det lär inte ta särskilt lång tid innan ni springer på termer som ”kvartalskapitalism”, ”riskkapitalister”, ”den kalla marknaden” och då naturligtvis utpekande av ”nyliberaler” bakom varje buske. Många av inläggen hadekunnat vara skrivna av medlemmar i en trotskistisk sekt.

Samtidigt bedrivs Rörelsen, Partiet och LO som en väloljat och synnerligen osentimentalt företag. Metall har ju ett eget riskkapitalbolag. Klaga gärna på att andra inte ”tar sitt ansvar”, kräv att skattepengar slösas på allt som kan rädda de egna medlemmarnas jobb, men blanda för allt i värden inte in Facken och SAP som är i god för miljarder!

Det mest famösa exemplet på denna dubbelnatur är Malmö-tidningen Arbetets öde. Arbetet var A-pressens flaggskepp och den socialdemokratiska tidningen med mest historiskt tyngd. Den grundades 1887 av Axel Danielsson, och var fram till slutet på 1980-talet en inflytelserik gigant inom partiet och var emellanåt till och med större än lokalkonkurrenten Sydsvenskan. Sedan gick allt åt pipan. A-pressen gick 1991 i konkurs och tidningen räddades av lokalt näringsliv och lojala prenumeranter. Därefter förde Arbetet en tynande tillvaro trots 90 miljoner i presstöd per år, samt att LO och SAP täckte upp underskottet. Men år 2000 hade rörelsen tappat tålamodet.

Den sista veckan beskrivs otroligt väl av Fredrik Gertten i filmen ”Mordet på en tidning”. Tidningens nervösa ledning rör sig kedjerökande genom lokaler fulla med sossedignitärer på väggarna. De slits mellan förhoppningar och återkommande besvikelse. ”Inte kan väl stockholmarna svika oss, vi har ju en fungerande tidning” anser ledningen och väntar likt barn på Julafton på utsända från Sveavägen 68 och LO. Mitt i alltihop lovar Percy Nilsson 40 miljoner som räddning ifall LO och SAP satsar lika mycket. Motvilliga representanter från Stockholm skickas ner för att hålla masken men är uppenbarligen inte intresserade. In i det sista väntar de på det där telefonsamtalet som inte kommer och besvikelsen är så kraftig att den går att ta på.

Filmen gör det så uppenbart att SAP och LO inte skulle satsa ett dyft på olönsamma affärer med egna pengar. De är med andra ord utmärkta exempel på de där kalla och osentimentala marknaden som dess pampar och debattörer annars brukar förbanna om och om igen.

Min slutsats blir därmed gör inte vad sossarna säger, gör vad sossarna gör.