2011, min reflexion

Året går mot sitt slut och det finns mycket att välja bland som kommer att göra 2011 värt att komma ihåg. Vi har den arabiska våren med dess positiva och negativa exempel, skuldkrisen med Grekland i stormens öga, samt på hemmaplan socialdemokratin och Håkan Juholts kris. Men jag tänkte lyfta fram något annat som hänt i år, inte för att det är viktigare (tvärtom!) utan snarare för att det är roligare att skriva om. Nämligen Venezuelas och Hugo Chavez kommande detronisering av vänstern.

Går vi tillbaka ett, två år så haglade det beröm över Chavez från svensk vänster. Kajsa Lisa Ekman, för övrigt mottagare av jan Myrdals Robspierrepris, hyllade honom i DN. Glädjetexterna om honom har avlöst varandra på Aftonbladets kultur- och ledarsidor, vänsteraktiva med bla America Vera-Zavala i täten stödde Chavez när han stängde ner oppositionell media, Ung vänster firade hans valseger och även Ali Esbati har strött superlativ över honom både när det gäller ekonomi och frihet .

Men sedan dess har Hugo Chavez lyckats med att stödja teokratin i Iran när Revolutionsgardets synnerligen hänsynslöst slog ner den iranska oppositionen, han stödde Gaddafi i sitt krig mot sitt eget folk i vår, och han är en av Assads sista vänner på jorden (tillsammans med Hizbollah) nu när den syriske despoten hunnit med att mörda ca 6000 av sina motsträviga undersåtar. Det har även börjat läcka ut fakta om det socialistiska utopia i Venezuela, som hur bilarbetare i landet behandlas synnerligen hårt och att landet är Sydamerikas våldsammaste med 19336 mord under 2011 vilket är betydligt mer per capita än maffiakrigets Mexico eller det så endemiskt våldsamma Colombia. Mordfrekvensen i Chavez lyckorike består till viss del av så kallad ”extrajuridical killings” av dödspatruller bestående av poliser. Dessutom blir karlens utspel mer vansinniga för varje år, med canceranklagelserna mot USA som kronan på verket. Sammanlagt betyder att till och med Sveriges vänster tvingas överge Chavez som favorit, och bege sig ut för att leta efter ett nytt utopia på jorden som skall höjas till skyarna. De som väljer att inte ersätta honom riskerar att bli en ny Jan Myrdal som ensamt hyllar gamla massmördare när alla andra slängt in handduken.

Spelar det någon roll? Jag skulle vilja påstå att det har varit synnerligen viktigt för vänstern att ha ett alternativ, ett socialistiskt Mecka att tillbedja på jorden. För ifall man skall syssla med systemkritik i ett samhälle, så är det svårt att tydliggöra alternativen ifall de bara finns i fantasin. Se exempelvis på Carema-skandalen där en av många privata vårdgivare uppenbart missköts sig. Om man som vänstern vill slå politiskt mynt av denna skandal så vill man ju kunna påvisa ett alternativ. I deras fall en sjukvård utan privata alternativ, styrt enkom av staten utan konkurrens. Men eftersom även kommunala vårdgivare i vårt system har ertappats missköta sig så krävs det att man kan påvisa under ett annat system så finns inga fel. Därmed krävs alternativ. Inte bara vänstern är i behov av föredöme. Under 80-talet vände sig liberala krafter utomlands för att påvisa att man faktiskt kunde ha en välfärdsstat utan världens högsta skatter.

För svensk vänster har detta sökande efter utopia på jorden varit en långdragen, plågsam och framförallt pinsam affär. Trots det kritiska tänkande som många vänsterdebattörer begåvats med när de analyserade Sverige och väst så har detta totalt varit som bortblåst när de letat efter favoriter utomlands. Förts ut var det Sovjetunionen som motsträvigt ratades efter det militärt angripit bröder som inte var tillräckligt kommunistiska (Ungern och Tjeckoslovakien). Därefter var det Maos Kina (förövrigt betydligt värre än dagens Kina) som idoliserades tillsammans med Albanien och Kambodja. Men den fattigdomsromantiken i kombination med frikyrklig hjärntvätt gick inte att upprätthålla med en allvarlig min. Samtidigt idoliserades även två sovjetiska satelliter i luven på USA, nämligen Kuba och Vietnam. Men veritabla exodusar av befolkningen under 70 och 80-talet från dessa länder gjorde det uppenbart att de inte var några idealsamhällen. Så kom murens fall och kandidatländer för att bli förebilder började försvinna.

Men så dök Chavez upp och möjligheterna för en vänster efter Sovjet att hitta ett moderskepp på jorden blev åter möjligt. En ledare som kom till makten i val och med olje-miljarder i statskassan borde kunna undvika de sedvanliga socialistiska fallgroparna. Men så blev det alltså icke. Svensk vänster är igen hemlös. Frågan är var man skall vända sig nu?

Får jag föreslå en nygammal favorit, nämligen det ständigt photoshopande Nordkorea med ny kung.. jag menar ledare? Landet ligger ju mer i tiden än Chavez miljöförstörande oljeutvinning, genom sitt blygsamma koldioxidavtryck. Visserligen är befolkningen svältfödd, men det borde skickliga skribenter likt Kajsa Lisa Ekman kunna formulera om till ett modernt alternativ till USAs superzise-konsumtionssamhälle utan barnfetma...