SCUM som teater är början till slutet för skattefinansierad kultur

Den senaste månadens diskussion och debatt om SCUM-manifestet i teaterform har aktualiserat kulturens finansiella ställning i vårt samhälle. Jag läste nyligen en ganska heltäckande bok om den historiska epoken mellan Westfaliska freden och Waterloo, med titeln Pursue of Glory. I kapitlet om kultur påvisade författaren att under denna tid skedde en enorm omvandling. Innan dess hade målare, författare och artister främst varit i maktens händer. Det var i princip bara som hovmålare, hovgycklare som det gick att överleva inom dessa yrken. Men med framväxten av en icke-aristokratisk köpstark grupp i samhället så släpptes kulturen fri. Det gick plötsligt att leva på att vara artist, utan att vara direkt beroende av en kung eller hertig, genom att sälja sina tjänster eller varor till andra icke-blåblodiga.

Men vad har hänt sedan dess? Den kultur som intresserar allmänheten, i form av musik, film, mode och böcker är fortfarande ekonomisk sammanlänkad med vad vi övriga i samhället vill ha, och blommar. Men den kultur som är oförmögen att hitta tillräckligt med publik har åter blivit beroende av makten via skattebetalarnas medel. Dock finns det en pikant skillnad. Istället för att makthavarna direkt bestämmer över hur dessa pengar skall fördelas så har det moderna Sverige, där ministerstyre ses med oblida ögon, utnämnt andra kulturarbetare att fördela pengar efter deras tycke och smak till kollegor. Det har skapat en ankdamm av kulturarbetare som utvecklas främst med stimuli inom den egna gruppen, men som stänger ute nykomlingar och influenser från andra. Det är bara de som torgför idéer och åsikter som är legio inom denna kultursfär som gynnas, vilket har skapat en instäng och unken finkultur i Sverige. Den må vara samhällskritisk, men den är alltid samhällskritisk ur exakt samma perspektiv.
Under det senaste decenniet har dessutom den enorma teknikutvecklingen inom media skapat stora förändringar. Förlorarna är kulturredaktionerna på våra tidningar. För några decennier sedan skedde den mest uppseendeväckande och djupare idé- och ideologidebatten på DNs och Aftonbladets kulturdel. Idag väljer intressanta och nyskapande debattörer andra tidningar och många gånger andra medier. Kvar på kultursidorna återfinns en marginaliserad marxistisk rest som en levande dinosaur som för en debatt med ett bäst-före-datum från 70-talet. Förutom de närmast sörjande ur samma marxistiska rest som skribenterna, och vi fåtaliga som har ett mer intensivt än sunt förhållande till att skadeglatt studera socialismens dödsryckningar, så är det i princip ingen som läser det.

Vad innebär detta i den rådande SCUM-debatten? För oss som ej är radikalfeminister och genusforskare så ter sig en föreställning baserad på Valerie Solanas manifest som rent vansinne. En person som skriver ganska osammanhängande hur hemska och värdelösa män är och att de borda mördas, men som dessutom försökte mörda en man och spenderade rätt lång tid i sinnessjukhus, denna författare använder sig troligtvis inte av parodi. Trots det väljar alltså Turteatern (som ekonomiskt hålls flytande av skattepengar från Statens Kulturråd, Stockholms Kulturförvaltning och Stockholms Läns Landsting) att sätta upp SCUM-manifestet som pjäs.

Själva kallar det för en succé. Men utanför dinosaurierna (alltså kulturredaktionerna) och den lilla klick av Sveriges samhälle som anser sig vara radikalfeminister så har applåderna fullständigt uteblivit. i vissa fall av ren opposition men främst av ointresse. Den enda kontakt denna ensembles arbete har med de utanför den egna klicken är ditkommenderade skolbarn. Jag kommer själv ihåg likande upplevelser (med mindre extrema föreställningar) då min egen klass tvingades genomlida på ”kvarteret Korpen” på någon mindre Malmöteater vilket var en föreställning tolkad i klasskampens tecken om en blivande författare från Malmös arbetarkvarter under 30-talet. Niondeklassen jag gick var så extremt uttråkad att vår lärare tvingades avbryta föreställningen mer än en gång för att hålla oss i schack. SCUM-föreställningen påverkar med all säkerhet 99 % av skolungdomarna på ett liknande sätt som min klass, nämligen gör dem synnerligen övertygade om att teater är för någon annan, trots att mina skattepengar betalar lönerna.

Min poäng är att Sveriges kulturarbetare kanske inte gräver sin egen grav. Däremot säkerställer de att i framtiden så kommer skattefinansierad kultur vara ett minne blott. Orsaken är att de kulturarbetare som lever på skattebetalarnas pengar är en isolerad grupp vars värderingar och samhällssyn blir allt mer apart från skattebetalarna. Genom att med skattepengar producera allt mer extrema pjäser och konstverk så gör de sig själva fullständigt oviktiga. Dessutom är deras beskyddare inom media (kulturredaktionerna) en allt mer tandlös gammal krokodil som ingen är rädd för längre. Kultur-Sverige må ha jagat bort Cecilia Stegö Chilò från posten som kulturminister. Men det lär bli deras sista seger. Snart blir det en opinionsmässig mardröm för varje regering att behålla dagens kulturpolitik.