Palmes politik blev omodern med Sovjets fall

Vi närmar årets slut som även är tjugoårsjubileum av Sovjetunionens upplösning. Om vi ser det med det perspektiv som 2010-talet medger så var Sovjet en historisk anomali. Det borde inte ha existerat. Om vi hade kunna köra om 1900-talets historia hundra gånger så hade inte detta realsocialistiska imperium uppstått en enda gång. Förutom de nationalistiska ryssar som föredrog när deras ledare förtryckte grannfolk så är det endast enstaka kommunister och nostalgiska kulturskribenter som idag saknar detta ondskans imperium. Dessutom spelar dessa personers saknad av Sovjet föga roll. Det är som att fråga greker om de föredrog politiken som fördes innan krisen. De må de alltså ha gjort men det är ju inget alternativ då regimen inte kunde betala notan för sin existens. Så absurt var Sovjet.

Men det var väldigt få som insåg detta så länge Sovjet existerade. Visst kunde kommunismens extremare excesser fördömas av de flesta, likt Stalins utrensningar och tvångskollektiviseringar, men inte hela systemets existens. Ett talande exempel är det hopp och den hjältegloria som gavs Gorbatjov (vilket lever kvar inom vissa kretsar i väst). Det dåvarande politiska etablissemanget och mittpunkten i dåtidens politik var alla Gorbatjov-frälsta. Att likt Carl Bildt demonstrera varje måndag mot ockupationen av Baltikum var då extremism, medan Pierre Schoris accepterande av samma ockupation var statsmannamässig normalitet.

De Gorbatjov-frälsta
För att sätta mig in dåtidens syn på världen har jag läst Martin Walkers ”Jätten vaknar, Sovjetunionen under Gorbatjov” från 1986. Walker var då sedan länge The Guardians Moskvakorrespondent, och hans politiska åsikter var ungefär i paritet med en svensk socialdemokrat. Boken är en blandning av kritik av Sovjets rådande system, samtidigt som det är en ytterst naiv relativisering av de identifierade problemen. Slutsatsen var att om bara Gorbatjov skulle få igenom sina idéer så skulle Sovjets riktiga potential att frisläppas varvid fullständig demokrati och ekonomiskt välstånd skulle utvecklas.

I boken identifierar Martin Walker problematiken med den enorma korruptionen, planekonomins ofantliga inbyggda brister vilket får producenter att tillverka värdelösa produkter hur än Gosplan försöker styra, och det sovjetiska jordbrukets oförmåga att tillverka tillräckligt med mat åt sina medborgare. Men detta lyckades Walker på något sätt göra till en styrka. Det är ju potentiella förbättringsområden om nu bara den rätte ledaren gör det möjligt med rätt reformer. Vidare förminskar han Sovjets problem i verklighetsfrämmande jämförelser med problem i väst, utan att upptäcka att det rörde sig av systemskillnader mellan öst och väst, istället för gradskillnader. Exempelvis nämner Walker att den procentuella produktionsökningen i jordbruket översteg den i väst (vilket inte berättar hela sanningen nämligen hur otroligt lite som faktiskt producerades av ryskt jordbruk). Det blir riktigt absurt i kapitlet om Tjernobyl där Martin hävdar, trots de enorma systembrister som olyckan blottlade med rudimentär teknologi, obefintliga säkerhetsrutiner och diktatoriskt hemlighetsmakeri, att ” kärnkraftsteknologin i väst knappast [kunde] hävda att den var överlägsen den sovjetiska”. De trasor som tätade reaktorerna i Ignalinareaktorerna bevisar motsatsen.

Historikern mot strömmen

Det fanns ock de som inte höll med i dessa framtidsutsikter. En av dem var historieprofessorn Martin Maila som förutsåg Sovjetunionens sammanbrott i en artikel (”To The Stalin Mausoleum”) vilket han publicerade anonymt, med underskriften ”Z”. Däri ger han en förödande kritik mot det sovjetiska systemet. Han menade att den socialism som skulle ersätta kapitalismen endast kunde åstadkomma dåliga kopior av 1930-talets kapitalism. Planekonomin kunde bara åstadkomma primitiv utveckling, exempelvis ökning av stålproduktionen genom att använda enorma kvantiteter kapital och människor (utan hänsyn till kostnaderna). Men systemet med sin inbyggda aversion mot entreprenörer och nytänkande var oförmöget till ytterligare utveckling vilket kräver ökning av kvalité och teknisk förfining i produktionen. Sovjet kunde alltså bygga rudimentära kopior av Pittsburgh och Ruhrområdet. Men de kunde aldrig utveckla dessa kopior vidare utan bara upprepa kopieringen sex, sju gånger. Därmed etablerades ett sovjetiskt rostbälte samtidigt som väst och Japan nedmonterade sina Ruhr och ersatte dem med en datordominerad industri. Alltså var Sovjet förlegat samtidigt som det uppnådde sitt zenit. Knappt något som producerades i dessa sovjetiska Ruhrområden kunde konkurrera på den internationella marknaden (förutom vapen). Detta förvärrades av att de enorma resurserna av människor och billiga naturresurser Sovjet hade, började sina beroende på enormt slöseri och brist på miljöhänsyn. Vidare påvisade Taiwan, Sydkorea och Xiaopings Kina att det gick att industrialisera länder utan Stalinismens oerhörda kostnader i frihet och människoliv. Sovjetsystemet var därför omöjligt att reformera och moraliskt bankrutt. När befolkningen väl insett att de levde i en lögn fanns det bara en lösning. Det var att avskaffa Partiets särställning liksom Gosplans planerande, och då fanns inget kvar av Sovjet. Den mjuka kommunism som Gorbatjov försökte skapa var en omöjlighet, då det endast kunde leda till större krav på frihet vilket ifrågasatte hela systemets existens.

Högskolepoäng i Marxism-leninism

Vad var det då som fick Martin Walker och större delen av det politiska etablissemanget att frånse Martin Maila, och tro på Sovjetsystemets förmåga till reformering? Vad Walker lägger otroligt stor vikt vid är att Sovjet hade en hög andel universitetsutbildade i jämförelse med väst. Likaså beundrade han stora läsarkretsar av kulturmagasin i Ryssland, vilket enligt honom var ett bevis på hur intellektuellt utvecklat detta imperium var. Men vad Walker glömde var att analysera den sovjetiska utbildningens kvalité. En förhållandevis stor del av en ingenjörernas utbildning var direkt eller indirekt skolning i marxism-leninism. Man kan ju då gissa hur mer politiska utbildningar var upplagda, tex ekonomi. Detta exemplifieras med all sin tydlighet i en av Sovjetunionens satellitstater, DDR. Trots på pappret hög skolning så har än idag arbetare i östra Tyskland lägre produktivitet än sina kollegor i väst. Dessutom var Walker och hans sort, trots kritiskt tänkande så pass välvilliga mot Sovjet att man trodde på dess potemkinkulisser. Walker skriver lyriskt om ett kulturpalats mitt ute i Sibirien där man spelar Svansjön. Det var enligt honom ”heroiskt” civilisationsbygge med att sätta upp teaterföreställningar där bara vargar ylat innan. Men frågan är om det är rättanvända pengar i ett imperium som uppvisar så stora brister på andra områden? Tyder det inte snarare på ett system som trots endemisk ekonomisk kris inte kan anpassas till de verkliga förhållandena?

Det omoraliska med att acceptera Sovjet

Men det var inte bara inom den ekonomiska sfären som Martin Walker har blivit otidsenlig, utan även i den moraliska. Sovjetunionens existens var nämligen enligt honom att föredra framför alternativen. Han berörde knappt faktumet att balterna ville ha självständighet, främst beroende på att denna strävan drevs av något så omodernt som nationalism. Walker omyndigförklarade i boken även Östeuropas folk som enligt honom skulle hamna i luven på varandra ifall de inte hölls på plats av sovjetiska tanks. Det återförenade Tyskland skulle naturligtvis också bli ett militärt hot mot omvärlden. Intressant nog så har knappt någon av dessa dystopiska spådomar slagit in. Det främsta inbördeskrig Europa genomled efter murens fall var i Jugoslavien som aldrig var kontrollerat av Sovjet. Där berodde det dessutom på att just de som skulle hålla nationalistiska grupper Jugoslavien i schack, nämligen Milosevics kommunistparti, degenererades till någon form av nationalistiskt fascistparti som angrep sina frihetssträvande grannar. I övrigt så har Sovjets fall inneburit enorma framsteg i demokrati och frihet i Europa och endast framkallat krig i Moldavien och Georgien.

Epilog
Vad jag försöker hävda med detta långa inlägg är, inte bara att Sovjetunionens fall var både logiskt och efterlängtat. Likaså blev den tredje vägen mellan kommunism och kapitalism förlegad, exemplifierat av svenska socialdemokratin under Palme. Denna tredje väg hade inte bara totalt missbedömt och överskattat Sovjetsystemets vilket även kunde skönjas i 70-talets regleringsiver av ekonomin i länder som Sverige och Storbritannien. Dess utrikespolitiska moral där förtryck av grannfolk accepterades för självisk realpolitisk hänsyn är totat förlegad och idag förkastad. Martin Malia fick rätt medan Martin Walker tvingades revidera sina åsikter likt många andra i maktens korridorer i Europa.

Och Gorbatjov? Historien visar att han hade fel. Det Sovjetunionen som han ville förändra (men inte förinta) finns inte länge. Dessutom var hans frihetspatos minst sagt begränsat. När massorna ville något annat än han själv tvekade han inte att använda våld. Glöm inte att det var under Gorbatjov som Sovjet skickade tanks mot civila i Vilnius och Riga.