En borgerlig ungdomsradikalism, är det möjligt?

Johan Ingerö efterfrågar en teori till varför ungdomar verkar gilla just liberala värderingar, samtidigt som samma åldergrupp skyr borgerliga partier. Och kopplat till detta, varför högerns i Sverige aldrig lyckas porträttera sig som radikal och progressiv. Jag har en teori, som jag diskuterat fram med ett stycke liberal misantrop över några öl kring Lilla torg. Ingerö har själv berört det. Det här är ju en diskussion som delvis handlar om visioner, ideologi än rena politiska sakfrågor. Jag har känslan av att många borgerliga politiker endast ser nya radikala rörelser och ideologiska strömningar i vårt samhälle om de dyker upp på debatt i Expressen, Aftonbladet, DN eller SvD, ja eller vårt älskade SVT, och SR.

Av förekommen anledning dyker det ju mest upp mest statsvurmande extremfeminism, miljötalibanism, eller något annat sätt att omtolka marxismen på dessa forum. Därmed tar politiker främst ställning till just dessa fenomen. De borgerliga politikerna ställs då inför alternativet att vara mot denna radikalism, och nagelfaras som bakåtsträvande på varenda kulturredaktion. Eller kan de vara ”light” för som tex moderaterna med tvångsuppdelad föräldraledighet, eller regeringens senaste utspel om könsfördelningen i bolagsstyrelser . Därmed stryker de ca 0,5 % av väljarkåren medhårs som bryr sig. Visserligen är denna minimala del av väljarkåren djupt förankrad långt till vänster men det märks ju inte på Godmorgon Sverige, där dessa extremister blir behandlade som om de vore toppen och mitten av en normalfördelningskurva.

De borgerliga partierna har därmed målat in sig i ett hörn när man har låtit en vänster definiera radikalism och progressivitet.

För att förändra detta krävs att borgerliga partier agerar istället för att bara reagera. Att våra folkvalda försökte leda opinionen, mer än att låta sig styras av den. Det torde finnas en hel del politiker inom alliansen som borde kunna axla en sådan utmaning bättre än idag. Jag menar inte detta som någon libertariansk kritik mot alliansen. Nej vad jag menar i det här är primärt diskussioner om visioner. Även om det förekommer, dels med Timbro och inom alliansen (exempelvis centerns idéprogram) så hör man knappt av det i partipolitiken. Här har borgerliga politiker lämnat walk over till vänstern. Visserligen är vänsterns utopiska drömmar inte särskilt efterfrågade utanför en minimal skara. Men visioner har trots allt en fördel, de behöver inte försvaras som ett politiskt beslut. Visst det är flummigare än sakfrågor, men ibland kan det behövas. Man kan kastas ut visioner, utan nämnvärt avskräcka väljare från att rösta på partiet, och samtidigt påverka.

Ett annat alternativ hade ju varit om borgerliga politiker blev mer vidsynta i sitt sökande efter ny radikalism. Möjligen söka av läget även några stenkast utanför kultursidorna på Stockholmspressen. Troligtvis hade de då upptäckt hur viktig frihet och ekonomi faktiskt är för det stora flertalet av den mer rörliga väljarkåren, medan statlig klåfingrighet i familjeangelägenheter inte är särskilt populärt. Med tiden tror jag dock att detta kommer att lösa sig med bloggar, ett tuffare SvD etc. Som vanligt är våra riksdagspartier förvånansvärt sega att ta åt sig nymodigheter.

Alltså tror jag att borgerliga politiker skulle bli kaxigare med genuint populära visioner i ryggen och våga utmana vänsterns radikalism, med en egen radikalism, förhoppningsvis byggd på frihet.