Palmekulten 2009

Jag tycker egentligen att regelrätt Palme-hat idag 2009, känns rätt fånigt. Som jag tidigare skrivit om här så var Palme betydligt mer komplicerad och motsägelsefull än vad både hans kritiker och beundrare påstår. Men när man ställs inför ett ohämmat och okritiskt idoliserande som socialdemokartiska riksdagsmannen Luciano Astudillos debattartikel i expressen så går det inte att sitta still. Det hela blir inte bättre med att Luciano sablar ner på utrikesminister Bildts arbete med att försöka frige David Isaac från eritreanskt fängelse, och samtidigt stolt slår sig själv för bröstet för att han själv minsann skall vara med och framföra en pjäs i Riksdagen med ett gäng som heter ” Teater utan hund”… Någon löjligare kontrast har jag nog aldrig varit med om.

Om Palme skriver Astudillo:

” Han var en internationellt respekterad och erkänd politisk ledare som aldrig tvekade att ställa sig på människovärdets sida. Han tog stora politiska risker genom att alltid stå upp för sina ideal och fördöma såväl kommunistdiktaturer, som USA:s krig i Vietnam, fascismen i Spanien och Apartheid i Sydafrika. Olof Palme var en kompromisslös och modig förvarare av demokrati, självbestämmande och mänsklig rättigheter, vilket gör att lilla Sverige än i dag väcker stor beundran runt om i världen. Kontrasten till Carl Bildts ledarskap, inte minst i fallet Isaak, känns gigantisk.”

Palme och Vietnamkriget har jag redan behandlat. Men ”en kompromisslös och modig förvarare av demokrati, självbestämmande och mänsklig rättigheter som är en kontrast till Carl Bildt”? Mig veterligen har aldrig Carl Bildt åkt till Kuba för att vara en villig kugge i totalitära propagandajippon som hyllar en diktator medan kubanska liberaler, socialdemokrater och andra demokrater ruttnar i landets fängelser. Men det nedlät sig Palme till. Så nej Astudillo, den gubben går inte. Jag väljer en konsekvent demokratiförsvarare som Bildt varje dag,