Obamas och Clintons utrikespolitik, glöm naiv pacifism.

Jag kan villigt erkänna att mina förväntningar på president Obamas utrikespolitik var synnerligen låga under hans primärvalskampanj då han hade Samantha Power som rådgivare.

Fast mycket har hänt sedan dess. Samantha Power, som bla förordade att USA skulle lämna Irak på 90 dagar och våldet lösas med tvångsförflyttningar av landets folkgrupper, tvingades lämna Obamas kampanj efter att ha kallat Hillary Clinton för ett ”monster” i brittisk press. Sedan dess har ju också detta påstådda monster blivit USA:s utrikesminister. Även om Hillary knappast varit någon personlig favorit heller, så är jag övertygad om att hennes politiska kompass och hårdhudade framtoning gör henne till vad USA behöver rent utrikespolitiskt. Ryktet säger ju t.ex. att det var just Hillary som satte stopp för de trevande förhandlingar om en pipeline som talibanregimen i Afghanistan hade med President Clinton. Inga förhandlingar accepterades med medeltida könsförtryckare.

Därmed tror jag att de senaste veckornas utrikespolitiska utspel från USA, där Ryssland fått en knapp av Hillary och där trevare har hörts om förhandlingar med Iran och uppgifter om en försoningsprocess med talibaner, egentligen inte betyder något.

Om vi tar det i tur och ordning: Talibanerna kommer aldrig att förhandla, och vad finns det för utrymme egentligen. Nej Obama försöker sig på samma taktik som löste upp motståndet i Irak, nämligen genom splittring mellan mer moderata element som man kan kurtisera och de hårdföra extremisterna som därmed isoleras.

Iran då? Ja vad finns det att förhandla om? Om vi ser till Irans svar, ingenting. Ingen amerikansk president skulle överge Israel, och ingen amerikansk president kan acceptera att Iran beväpnar fascistorganisationerna Hezbollah och Hamas. Och inte tusan finns någon amerikansk politiker som vill att en teokratisk diktatur skaffar sig kärnvapen. Det betyder inte krig, men det betyder heller inte att det blir någon upptining heller, såvida inte Iran förändrar sin politik radikalt.

Detsamma gäller Ryssland. Möjligen att missilförsvaret i Östeuropa skjuts på framtiden, men inte tusan kommer den här presidenten heller att acceptera ett Ryssland som försöker återerövra sina små grannländer. Putin har ju inte brytt sig nämnvärt utan rustar vidare, trots prekärt ekonomiskt läge.

Det här är ren taktik. Obama visar en förhandlingsvilja, vilket ger Goodwill och vilket behövs efter åtta år med en mer konfronterande Bush. Men om det skall bli några förhandlingar att tala om så kräver det att USA:s fiender faktiskt ändrar sitt beteende. Ur ett längre perspektiv kommer det snarare att visa på att USA har fiender oavsett om det är en cowboy i Vita huset eller ej. USA:s antagonister är nämligen inte simpla subjekt som passivt reagerar på Amerikas beteende. De är aktörer som agerar självmant på sina egna grunder. Därmed tror jag både att vänsterns förhoppningar och liberalers farhågor är synnerligen ogrundade

På tal om Ryssland så fortsätter Putin på inslagen väg. Nyligen var hans motsvarighet till Hitlerjugend i Helsingfors och ställde till med bråk för att balter och finnar var ofina nog att diskutera de massdeportationer av just balter som Stalin ställde till med. I Putins Ryssland är Stalin på modet igen och får inte kritiseras.

När jag väl är inne på Putin så läste jag en artikel från Der Spiegel (översatt i svenska Tempus) för ett tag sedan om läget i Sydossetien. Ryssland påstod ju att den ryska invasionen i somras av Georgien var för att skydda de frihetsälskande och fredliga osseterna. Att Sydossetien var ett rent gangsternäste styrt av rysk underrättelsetjänst i maskopi med lokal maffia nämndes naturligtvis inte. Putin gjorde däremot missen att förklara detta område självständigt. Det innebär att presidenten i Sydossetien, Kokoity, knappast kan avsättas av Putin, utan att det ter sig rätt pinsamt. Problemet är nu att allt byggnadsmateriell, samt ca 350 miljoner euro som skickats från Moskva till Tchinvali för återuppbyggnad har myglats bort av regimen, ryska företag vägrar investera där, och Kokoitys banditgäng till milis har vid flera tillfällen drabbat samman med ryska styrkor i ett antal skärmytslingar. Om det inte vore för civilbefolkningen så hade skadeglädjen tagit över.