Fascism, från diktatur till grinig chef.

Fascismen som ideologi har till skillnad från både socialisms, kommunism och liberalism, flera olika definitioner. Orsaken ligger troligtvis i att det knappast är fascisterna själva som har låtits definiera sin egen ideologi. Nej det har dess motståndare gjort. Därmed har även definitionen varit varierande beroende på dess avsändare.

Alla brukar hålla med om att det finns ett extremnationalistiskt drag inom fascism, men i övrigt går åsikterna isär. Om man skall försöka katalogisera de olika definitionerna av fascism så dyker det i princip upp tre alternativ:

1. Totalitarism. Denna skola, tar fasta på fascismens likheter med socialism, nazism och andra kollektivistiska ideologier. Fascism strävare enligt denna förklaring till ett samhälle där staten har full och total kontroll över varje instans. Det civila samhället, den delen av samhället som inte är beroende av eller kontrollerat av staten, finns inte. Stater, eller organisationer inom stater som eftersträvar och delvis lyckas med detta, exempelvis Hezbollah och Hamas, kan därmed också klassas som fascistiska. Totalitarismskolan är i princip liberal, och mycket av dess logik härstammar från Hayeck och andra liberala tänkare.


2. Ideologin som inte är en ideologi. Det här är inte någon akademisk erkänd skola utan min mycket sparsamma förkortning av Robert Paxtons bok ”The anatomy of Fascism”. Paxton beskriver fascismen utifrån hur des rörelser utvecklades fram till makttillträdet i Italien och Tyskland. Hans huvudsakliga observation är att ingen fråga var helig nog att spara, ifall den stod ivägen för makten. Därmed kan det knappast kallas ideologi utan en ständigt förändrande organism. Det är en insiktsfull teori, även om den ignorerar mycket av hur dessa rörelser utvecklades väl vid makten (min kritik av Paxton kan läsas här).


3. En kontrarevolutionär reaktion. Den leninistiska förklaringen till att Europas massor i mycket valde fascismen framför kommunismen under mellankrigstiden, var att fascismen är en ideologisk motreaktion från det kapitalistiska systemet, när det är hotat av den annalkande proletära revolutionen. Det blev en viktig kugge i Sovjets propaganda då det band Nazityskland och fascist-italien till demokratierna i väst. Exempelvis kallades socialdemokrater under mellankrigstiden för socialfacsister och under Kalla kriget fanns det gott om propagandaplanscher från Sovjet där amerikanska symboler utstuderat blandades ihop med svastikor. Inte att förglömma så använde sovjetkommunister aldrig termen ”nationalsocialism” utan snarare termen ”fascism”. Det var även det en utstuderad markering.

Det som är förvånande är att i Sverige idag, snart tjugo år efter Berlinmurens fall så används den gamla leninistiska definitionen när fascistisk ideologi diskuteras. Ali Esbati har ju till och med hittat på ett eget begrepp ”fascistisering” vilket tydligen betyder något i stil med ”allt som en kommunist inte gillar”. Han använder sig av det sovjetiska språkbruket av att benämna Nazityskland som ”Hitlerfascismen”.

En annan populär förespråkare av denna fascistteori är Åsa Linderborg. Nyligen skrev Åsa om att dagens TV-program enligt henne frammanar ledarskap som hon, minst sagt, finner osmakligt. Märk väl Linderborg nämnde inte ”fascism” i sin kolumn. Men hennes fans vet tydligen hur man skall tolka henne: TV-kocken Gordon Ramsey, och Doktor House är fascister.

Här har vi den logiska slutstationen av den leninistiska fascistnojan. En vresig och svärande kock, eller en fiktiv grinig läkare blir vips likställda med en ideologi som ställt till med förtryck, massmord, institutionell rasism och världskrig. Det avslöja på vilken nivå vänsterns ideologidebatt ligger på idag. Alltså i djupsinne är det i klass med Seinfeld. Ja ni kommer väl ihåg ”the soup nazi”